Representation och historia som aldrig får glömmas bort

“Someone will remember us, I say, even in another time” - Sappho, ca 600 f.kr

Tidigt i processen av att skriva Syster Suffragett så skrev jag en låt baserad på detta citat av denna äldsta lesbiska poet som finns bevarad, vars ord ekar genom tiden och resonerar så starkt i queera hjärtan än idag. En slags bitterljuv smärta och glädje i att vi har alltid funnits, trots en värld som så gärna vill sudda ut vår existens och uppmåla frågan kring icke-normativ identitet som en trend. Just den låten finns inte kvar i musikalen idag, kill your darlings, ni vet, men citatet finns kvar i mig och i allt jag gör. Någon minns er. Någon berättar er historia.

Sappho med okänd älskare

Nu när Syster Suffragett börjar närma sig nypremiär väcks mina känslor kring varför jag först skrev den till nytt liv. Det är första gången som verket får möta en publik, eftersom förra gången var under pandemin. Första gången som jag får höra folk skratta, gråta, sittdansa med till musiken och susa av förståelse.

Musikalen är en helt fiktiv historia, men i allra högsta grad byggd på och inspirerad av riktiga historiska personer och företeelser. Troligtvis fanns det ingen ung gay kvinna som var manlig impersonatör och tog sig in i riksdagen (vad vi vet!) men queera individer och kärlekshistorier inom rösträttsrörelsen fanns det gott om. Och kvinnor i mansförklädnad också.

I min research har jag bland annat utgått ifrån boken “Den kvinnliga tvåsamhetens frirum - kvinnopar i rösträttsrörelsen”, red. Eva Borgström,  Hanna Markusson Winkvist. I boken får vi ta del av kärleksbrev, av kvinnor som bodde tillsammans och gick under radarn som “bästa vänner” (omg they were roommates! ;)) men också delade säng. Några av de mest kända relationerna i den här boken är kärlekstriangeln mellan Selma Lagerlöf, Sophie Elkan och Valborg Olander.

Selma Lagerlöf och Sophie Elkan, ca 1900

Varför det var så vanligt med kvinnopar inom just rösträttsrörelsen finns det såklart många olika förklaringar till. Men jag tror att det helt enkelt blev en samlingsplats för de som inte var nöjda med den roll kvinnan tilldelats. Som inte accepterade att det enda en kvinna var bra för var att gifta sig, få barn och hålla sig hemma. Som ville Något Annat. Rösträtten blev ett sätt att tillskansa sig denna efterlängtade frihet, att få vara sin egen person och inte längre reduceras till sin mans bihang. Och där, i skaran av likasinnade, hittade de gemenskap. Andra som inte passade in. Och många hittade även kärleken. 

Rösträttsrörelsen är såklart inte ensam om att erbjuda en sån här fristad, vi ser otaliga sådana genom historien. Min personliga favorit är kanske hur många gaypirater det fanns. Men det är en nördig rant till ett helt annat inlägg…! 

Något annat (hehe) som är mer relevant för denna text är däremot just detta med kvinnor i mansförklädnad. Här har jag utgått bland annat från berättelsen om Ulrika Eleonora Stålhammar, som brukar kallas för “Sveriges Mulan”. Jag använder pronomen hen om Ulrika för det är svårt att säga något om hur hen identifierade sig och hade valt idag. Men det fanns definivt något queert där vad gäller både sexualitet och könsidentitet. Ulrika Eleonora var alltså en piga som tröttnade på sin lott i livet, klädde ut sig till man och tog värvning i svenska armén. Där verkade hen i flera år utan upptäckt som Wilhelm Stålhammar, och återvände till Sverige och gifte sig med en kvinna. Vilken ikon!

Till slut upptäckte en släkting Wilhelms nya identitet och anmälde hen till polisen. Anledningen till att vi över huvud taget vet om Wilhem/Ulrikas existens är de rättegångsprotokoll som finns bevarade i arkiven. Det väcker frågan, hur många var det inte som gjorde liknande saker och levde sina hela liv i förklädnad som ett sätt att få leva sina liv fullt ut och undgå samhällets strikta normer? De som aldrig blev upptäckta vet vi oftast inte heller något om. Men vi kan anta, och vi kan minnas ändå. 

De som alltid sett sig själva reflekterade runt omkring sig, par som håller hand på gatorna och på film som kysser varandra, som kan klä sig i de kläder de vill utan misstänksamma blickar eller hot om våld, kommer kanske aldrig förstå känslan av att se sin egen historia representerad för första gången. Den djupa känslan av igenkänning, ljus och hopp. Att det inte är något fel på en. Att man inte är ensam. 

Från Katedralskolan Uppsalas förra produktion av Syster Suffragett 2021

Om jag med mitt verk bidrar till ett enda sådant ljus som tänts så har jag lyckats. Syster Suffragett är skriven till mitt yngre jag, som drömde så mycket om Något Annat. Jag är Nova, i en annan tid. Och jag minns, alla som gått före mig och gömmer sig mellan raderna i historieböckerna. Om hundra år, vem skriver berättelsen?

Tack, till alla er som kommer och tittar och minns tillsammans med mig. Vi får aldrig glömma, och aldrig sluta berätta våra historier.

Sarx Sönnebo

((P.S - finns några biljetter kvar till veckans föreställningar i Uppsala. Knip innan det är för sent! https://reginateatern.ebiljett.nu/List/TagList?tagId=148))